The one

En vecka in i juni blev allt bara för mycket för mig. Han började träffa en annan tjej. Och droppen var när han var med den här tjejen i studion och samtidigt ringer till mig och frågar om jag inte kan komma förbi. Vilket jag gjorde, och när jag kommer dit ser jag henne sitta i hans knä. Jag försökte vara stark, lugn, inte brusa upp, inte vara en bitch. För ingen gillar "en galen tjej". Och jag klarade av det, jag stannade i studion. Så kär var jag. Men när jag kom ut därifrån brast det. Jag klarade inte av det. Jag förklarade för honom att det inte funkade för mig, jag mådde dåligt av situationen. Jag hade lovat mig själv att aldrig göra våld på mig själv för att ha honom i mitt liv, men att så länge jag mådde mer bra än dåligt skulle jag försöka. Men gränsen var nådd. Det var OVER. Han var nog den förste kille jag nånsin känt att jag velat kämpa för. 
Men detta var droppen. 
Sakta bröts jag ner, jag kände mig aldrig tillräcklig och undrade hur jag skulle vara för att han skulle falla för mig. Jag försökte vara den han ville ha, utan att ens veta hur.
Dagen efter jag förklarat att det var slut, åkte han utomlands och skulle vara borta ett tag.
Jag var krossad, förlorad, förstörd. 

Tills en morgon, när jag hade bråttom till jobbet. Jag hoppar på min cykel och trampar det snabbaste jag kan, ner för den branta backen. Jag hinner inte tänka mycket, tills det säger STOPP!
Kedjan hoppar, och jag flyger över styret rakt ner i marken. HELVETE!
Försökte resa mig upp. Smärtan var bedövande stark. De tunna tightsen var uppskrapade och från mitt knä droppade blodet liksom från min hand. Jag resete mig upp och hoppades ingen hade sett. Försökte hasande släpa cykeln tillbaka upp till huset med tårarna rinnande ner för kinderna. Det gjorde så jävla ONT.
Det var som att min själ fick grepp om mig igen. Som att någon sa till mig, nu får du sluta tycka synd om dig själv!
Smärtan på det fysiska planet var så stark att den lyckades överrösta min psykiska smärta. 
Det var på ett sätt vändpunkten för mig. Jag tog tag i mig själv. Det var som att universum puttade omkull mig för att jag skulle vakna upp. Några dagar senare var jag ute och gick, och då kände jag hur min inre glöd började komma tillbaka. 
Musiken och solen hjälpte mig.
Jag minns det så väl. Jag gick på Södra Vägen och mötte en man på gatan, han tittade på mig och log ett så stort leende, att han gjorde hela min dag. Det var som ett tecken. Jag blev så glad. Jag kände min inre kraft. 
Dagen därpå hade jag missade samtal från utlandet. 
Jag vägrade att svara. Efter många samtal senare gjorde jag det ändå.
Jag var i bilen på väg hem till den lilla staden och familjen. 
Det var han. Han var säker. Jag var THE ONE.
Den kvällen gick jag och la mig för första gången, som någons flickvän.

- juni 2014 - SOULELL -